Andra skilsmässan för mig och man kan ju tro att man skulle vara "van" men man sörjer lika mkt trots erfarenheten.
Jag försöker hålla huvudet ovanför ytan, försöka låta bli att känna efter, det får jag göra sen när flytten är över och jag är utan barnen.
Fokuserar på barnen och träningen och ibland funkar det, ibland inte.
Är ständigt trött och tvingar i mig maten.
Men jag vet ju att det går över, att allt kommer ordna sig, att jag kommer må bra igen.
Men vägen dit känns just nu oändligt lång.