S: Läste din blogg i dag och det gör mig ledsen att du inte mår bra....tänker på dig ofta och saknar vår vänskap, hoppas allt ordnar sig för dig och flickorna!

I morgonkväll börjar vi riva mitt kök :) eller ska jag kanske kalla det vårt kök.....

det ska byggas en hall och öppnas upp så köket blir större, ljusare och mer öppet :)

Sen har vi kommit på en lösning för framtiden.....vi eller snarare M ska bygga ett sovrum/sovalkov i vardagsrummet där vi ska ha vårt första gemensamma sovrum :)

Det kommer bli så bra.....det är så bra....det funkar bättre o bättre med barnen och i dag var första gången hans son ville sova här hellre än hemma, gulliga unge!

Det känns som den första intensiva hetsen har lagt sig, nu är barnen lugnare tillsamans och dom saknar och längtar efter varandra när dom inte ses....nice!

Ett tag hade jag lite panik över att åka till pr, men nu känns det helt ok, tom lite skönt, ligga i solen om dagarna, äta god mat, prata och mysa med mina vänninor, kvalitetstid m T känns nice, vi har inte hunnit med att ses så mkt så det ser jag fram emot :) ....precis va jag behöver...även om jag kommer sakna ihjäl mig efter M, så vet jag att han finns här....kvar, väntandes på mig       i mitt nya kök ;)

Opps, nu ringer sovklockan....

natti natti

I dag var en dålig dag för mig.......

Jag har kännt mig underlig i kroppen.....spänd och lite irriterad...kan inte riktigt sätta fingret på va det är......

M känndes lite avståndstagande i dag, lite mindre fysisk och när han tittade på mig i dag var det inte med lika mkt kärlek......känndes det som......men i morgon är en ny dag.....och förhoppningsvis kanske allt känns annorlunda då....

Glad midsommar på er allihopa!

Åker konstant i en känslomässig berg och dalbana just nu....ena dagen känns allt rätt, känner mig trygg, hemma, bekräftad och galet kär, nästa dag känner jag mig svartsjuk, osäker, obekräftad och tvivlar på mina egna känslor så väl som hans.......antar att det är så här för alla i början av ett förhållande.....det e ju bara det att "såna som mig" med mkt i ryggsäcken, med en, ska vi kalla det känslomässig störning ;), inte riktigt kan hantera det här virrvarvet.....

I går kväll innan jag somnade kännde jag sån kärlek, i morse när jag vaknade kännde jag mer irritation??!!

Vill vara ifred samtidigt som jag vill han hans fulla uppmärksamhet.....lite svårt att begära av någon liksom!

Känns som att han också pendlar, ena dagen är han superfysisk, tittar på mig med kärlek i ögonen, nästa mindre fysisk och inte lika kärleksfull.......antar att han också åker berg och dalbana....skönt iaf att inte vara ensam....samtidigt som det gör mig superosäker!

Kan med lätthet skippa grönan i år   

Ett monster har flyttat in i min kropp, ett monster jag inte har sett röken av sedan jag var mkt ung......svartsjukemonstret!!

Vill bara låsa in honom och gömma honom för hela världen, så ingen kan ta honom ifrån mig....

Så så sårbar, rädd och den känslomässiga bergoch dalbanan håller på att göra mig galen.....ibland snurrar det så fort så jag måste hålla i mig, ena dagen känner jag mig lycklig och trygg nästa är alla känslor i ett fullständigt kaos och monstret gör sig påmint!!

Försöker dölja mina "dåliga" känslor men kan inte....han ser dom....han försöker göra allt för att jag ska känna mig sedd och bekräftad, men det e som att jag i stunden varken hör eller ser......Jag är så orolig för att jag  ska straffa ut mig, att han ska tröttna att jag ska jaga iväg honom......för vem orkar med mig just nu....inte ens jag gör det......vet ju, det går över....mantrar, det går över, det går över....hoppas han förstår det.....jag är inte sån här....bara just nu!

Om ca tre veckor åker jag till pr, jag ser fram emot semestern och att få umgås med T, vila, sola och parta.....men mitt monster mantrar, han e ensam kvar här, i sthlm med alla vackra kvinnor och vem skulle inte vilja ha denna underbara man.....blir så jävla arg på mig själv......litar på honom samtidigt som jag känner mig osäker och rädd.......

Ibland tänker jag att jag ska göra "slut" innan han hinner tröttna och göra slut med mig så jag slipper bli sårad........men det är bara en tanke och jag skulle aldrig kunna lämna honom......inte med dom starka känslorna jag känner.....

Inte ens vilda hundar skulle hålla mig borta ;)

Är galet kär och jag vill bara va med honom hela tiden.........hes the shit!

världens sämsta mamma

en värdelös vän

en skitdålig flickvän

sorry!

Allt känns så jävla tungt just nu.....

Vi har tittat på hus tillsamans, båda är impulsiva och har drömt och låtit oss svepas med.....

I går sa jag stopp....vi måste dra ner på tempot......inte för vår skull....utan för barnens......det känns ibland som det går för fort för dom och framför allt för min yngsta ( se "hopplöshet") men även för hans son verkar det som.....

M sa till mig i förgår att hans son är lite mer tillbakadragen med mig än vad han brukar vara med/mot människor.......har tänkt på det mycket sedan dess, undrat varför, beror det på mig, på honom, på M, eller bara på situationen!!??

Det känns som att allt är mitt fel, att jag gör fel, att jag inte räcker till inte hanterar allt på rätt sätt......varför i helvete känner jag så!!!?????????

Blir så jävla arg, ledsen och frusterad över hela situationen, samtidigt som jag förstår att sånt här tar tid och att man måste låta det göra det också......och kanske förstorar jag upp problemen också.....

Jag är inte helt stabil just nu, känner mig lättstött, lättirriterad och blir lätt ledsen, arg och låg.....det finns liksom inget utrymme för att relationer ska vara dåliga eller/och saker ska gå åt helvete...........

Kanske ska man inte ens ska chansa....inte våga tro.....bara sluta att vara kär.....bara vara jag...och mina tjejer......ensam.....kanske är allt enklare då!?? 

Min yngsta dotter har haft sedan hon var 6 månader utbrott då hon gör illa sig själv, skriker, slår, gråter och hon har inte kunnat kontrollera sig eller utbrotten....under en period nu, säker ett år har dessa utbrott gått att kontrollera både av henne och av mig.......i princip varit obefintliga..

Men nu har De sakta börjat komma tillbaka, under förra veckan och i

lördags fick hon flera stycken fast små och hanterbara.

I dag har hon haft två....hon beter sig ungefär som ett mkt bortskämt barn och ställer till med gigantiska scener när hon inte får som hon vill, spottar, fräser, skriker, gapar, försöker manipulera mig och alla andra omkring sig, utbrotten pågår i ca 45 minuter per gång..... om jag blir arg tillbaka blir allt bara värre....

Jag försöker behålla lugnet, inte bli arg, inte låta mig manipuleras....

Känslan av uppgivenhet, förbjudna tankar och hopplöshet infann sig omedlebart efter det andra utbrottet i dag.....hade glömt alla dessa känslor, gömt och förträngt alla dessa känslor djupt inom mig...........

Allt det här gör mig så arg, ledsen och besviken.......VARFÖR!!!???

Samtidigt som jag älskar henne mest av allt på denna jord, tänker jag....snälla lilla du, förstör inte det här.......för vem, VEM orkar med ett sånt barn om det inte är ens eget!???

Jag orkar med henne........men hon e min.....men hur ska han och hans son orka om det här fortsätter!!???

Jag hoppas hon slutar och att dom orkar tills hon gör det......

Är så fruktansvärt trött just nu, har svårt att somna på kvällen, eller rättare sagt har svårt att komma till ro och lägga mig, kan inte fokusera tankarna, sätter jag mig ner och gör ingenting tänker jag på alla saker jag borde göra istället,när jag ska gå upp på morgonen är det som att jag nästan inte kan.......jag får verkligen tvinga mig själv upp....sen vaknar jag inte riktigt till liv förens mot eftermiddan...och sen e ekorrhjulet i gång....

Jag glömmer saker hela tiden, saker jag bokat in, vart jag lagt saker... nycklar, plånboken, telefonen mm mm

Jag känner mig stundtals irriterad och nedstämd.....vill isolera mig...bara vara jag....ensam och i fred....

Utbränd sa min psykolog....Ja....jag börjar nästan hålla med.....

tur att det är semester om tre veckor.....fast då har jag ju MASSOR att göra ;)