De senaste veckorna har jag varit en duktig flicka och bara ätit godis en dag i veckan.
Och det är märkligt hur kroppen fungerar, när jag väl sitter där med mitt nya färska godis så räcker det för det mesta med ett par bitar sen tar det stopp. Man liksom vänjer kroppen.
De perioder jag äter godis oftare kan jag också äta mer innan det tar stopp och är alltid sugen dagen efter.
Det är jag inte nu.
Så jävla skönt....nu ska jag bara hålla i det, men är jag strikt med en ggr i veckan så kommer det funka, kanske slutat jag helt med godis en dag....vem vet?!

Sjukt effektiv träning den här crossfitten är (;)
Har fortfarande träningsvärk och dessutom på ställen jag aldrig haft det förut.
Tänk att man kan få träningsvärk av teknikövningar med en pinne.....?

Hur som....barnvecka och som vanligt en hel del meck för att få ihop veckan.

I dag har barnen parkour och vi måste storhandla, det blir till att lämna ungarna, blixthandla, lämna maten hemma och sen hämta upp barnen....P U S T!!
Undrar när vi ska hinna äta middag idag?......ostburgare på donken i farten eller nåt....blä!

I morgon har småttingarna curver fotboll och jag har crossfitten (hahahah, roligt ord det där)
Resten av veckan förutom lördagen är aktivitetsfri....jiiiippiiiii!!!!


Förresten, såg ni mello i helgen?
Är övertygad om att programmet har nåt sin peak i skitdåligtv och asdåliga bidrag i år.
Och vi som ska kolla finalen live....SURT!

Tjing, tjing!!

Nu blåser förändringens vindar här hemma.
Inom två veckor vet vi hur det blir med min firma.
Inom två månader är min man egen med ett kontrakt på 10 månader.
Spännande och roligt :))))

I går var vi oss våra "bästisar"
Dom hade bjudit in ett annat par som dom umgås en del med.
Vi klickade inte alls, kände det redan i hallen.
Hon var ytan självt, inget innehåll, ingen substans och totalt ointresserad av oss som människor.
Tro mig, jag försökte fråga henne om hennes liv, visade intresse när hon pratade om hennes son osv....så som man gör ni vet.
Hon frågade INGENTING om mig och när kvällen var slut visste hon var jag bodde, thats it!!!
Hennes man var en buffel utan dess like.
Han tog snabbt över hela kvällen med sitt eviga pratande om sig själv, också helt ointresserad av oss som människor och totalt självcentrerad.....borde man inte sluta prata när man börjar bli torr i munnen och folk börjar skruva på sig?
Visst, jag är duktig på att prata men har med åren lärt mig att jag måste låta andra prata också.
Han slog mig med hästlängder kan jag säga.
Dessutom var han lite av en kamoflerad rasist. (Wtf)
Jag och M vädrade våra åsikter i just den frågan och han gav sig till slut och släppte det.
Hade ändå en trevlig kväll men jag hoppas och tror inte våra goda vänner kommer bjuda in oss samtidigt, för även om jag och M bet ihop så syntes det med all säkerhet vad vi tänkte och tyckte.

Efter världens längsta jobbdag (varför känns alltid fredagen extra lång?)
Avnjöt jag fredags kvällen ihop med mitt underbara barn och ett glas vin

M var på "raggajobbmiddag" och det lutar åt både bättre arbetsförhållanden och bättre lön :)

Idag var det dags för första crossfit passet....
Första 40 minuterna bestod av uppvärmning och teknik med träpinne.
Sen körde vi en amrap som bestod av
3 armhävningar
6 DL (jag körde på 30 kg)
9 air squats
I 12 minuter
Det blev 11 varv för mig, slog M med ett varv och det var lite målsättningen (hehehe)
Det var tungt, svinjobbigt och jagkommerintekunnaröramigimorgon.
Jag har aldrig någonsin känt mig så slut som jag gjorde i dag när passet var över.......Men......I Love it
Kanske mer än ridningen....!?
Mhmmm...tål att tänkas på.

Tjing, tjing!!

Glömde ju en annan viktig person i mitt liv.....(hur kunde jag)
Kanske för att du envisas med att bo på andra sidan jorden
Du är en självklar person i mitt liv och jag (vi) ser dig som familj (självklart)
<3

De vänner jag uppskattar mest, som är reserverade en plats i mitt hjärta för alltid är människor som jag från början inte trodde skulle "stanna" och förbli mina vänner.
Människor som det tog lång tid att lära känna, människor som liksom växt på en på nåt sätt.
Ytliga bekantskaper som sen har utvecklats till något bestående och starkt, som i dag liknas mer vid familj än vänskap.

En är en ungdomsvän.
Vi avskydde varandra som pesten från början.
Lekte aldrig som barn eller i tonåren.
När tonåren var över och hon som ung vuxen flyttade till en gemensam vännina fann vi varandra.
Vi ses inte så ofta men pratar i telefon flera ggr i veckan.
En otippad vänskap från början som nu är en av mina närmsta vänner.
<3

En annan är en barndomskamrat.
Vi gick i samma klass från 1-9 och har sedan dess umgåtts i omgångar.
Vi har brutit upp några gånger men har alltid hittat tillbaka till varandra.
En gammal vän som jag inte hade räknat med att ha kvar vid 46 års ålder.
Och som jag vet kommer göra mig sällskap på hemmet ;)
<3

En är en "sen" vänskap.
Vi bodde grannar, hade barn i samma ålder. (Våra tvåor är faktiskt födda med bara en dags mellanrum :)
En vänskap som från början var mer av bekvämlighetsskäl än vänskapsband.
I dag är hon familj för mig <3

En vars barn jag haft i min verksamhet.
Vi klickade inte direkt och det tog många år innan vi lärde känna varandra.
Nu är hon en självklar person i mitt liv <3

Innan S fick sin diagnos var det nästintill omöjligt att få till en utredning.
Förskolan skrev ett utlåtande som belyste alla hennes svårigheter.
Vi fick ingen hjälp på bup, så vi vände oss till BVC och fick en tid.
Vi träffade en läkare som efter 15 minuter ifrågasatte varför S kunde sitta still så länge och hävdade att det inte var nåt "fel" på henne, hon var bara dåligt uppfostrad och det var ingenting dom kunde hjälp till med där.
Sen fortsatte han att svamla vidare om att alla föräldrar verkar tro att deras barn har adhd mm mm.
Jag blev så paff så jag blev tyst (och ni som känner mig vet att tystnad inte riktigt är min melodi;)
När jag kom hem ringde jag hans chef, vad jag sa om läkaren som tagit emot oss är preskriberat och jag var så arg så jag knappt kommer ihåg vad jag sa, vidare krävde jag en remiss och då jävlar tog utredningen fart.
Blev remitterad till NU-teamet på SöS och fick snabbt tid.
S var där fyra gånger och psykologen hintade oss redan efter besök två att hon troligtvis hade adhd.
Vågar inte ens tänka på vad som hade hänt om jag inte stått på mig och krävt den där utredningen.

En vännina som bor i Småland fick kämpa i fem år för att få till en utredning....FEM ÅR???!!!
Tänk vad mycket ångest, tårar och svår skolgång som hade kunnat undvikas.

Lärde känna en kvinna på min första kurs på adhd-center.
Hennes son har adhd, hon har adhd och nu misstänker dom att även hennes dotter har det.
Bup har stängt dörren, BVC har stängt dörren.
Anledningen? Ingen tycker flickan är utåtagerande.
Alla som har lite kunskap om adhd var att flickors adhd inte är det minsta lik pojkars adhd.
En del flickor blir introverta och det är därför väldigt svår att upptäcka deras adhd.
Borde inte bup och läkaren på BVC vet det?
Och vart ska dom vända sig nu??

Alla föräldrar jag träffar som har barn med adhd säger alla samma sak.
Det är svårt att få en utredning och i vissa fall näst intill omöjligt.
Och så finns det folk som hävdar att barn nu för tiden blir utredda för lätt och att antal barn med adhd har ökat.
Klart som fan att barn med dignos har ökat men det beror bara på att kunskapen har ökat.
Och att hävda att det är lätt att få till en utredning bevisar inget annat än dumhet, om ni frågar mig.
Det finns ett stort mörkertal av barn som har adhd, barn som aldrig kommer få hjälp, familjer som aldrig kommer få hjälp.

Fy fan för alla därute som missunnar dom här barnen och familjerna hjälp, ni borde fan skämmas!!!