En egenskap som jag saknar är att älta saker i oändlighet.
Förstår det inte riktigt, det man har lagt bakom sig har man ju lagt där för en orsak, så varför grotta i det.
Visst behöver de flesta och även jag tjata och älta en del saker för att liksom komma över det.
Det kan vara en dålig relation, ett val man gjort, att man sårat någon eller blivit sårad, att man blivit kränkt eller själv kränkt någon, eller bara nåt sånt simpelt som att någon främmande människa sagt nåt olämpligt på en tunnelbana eller på Ica.
Men att älta i åratal om samma sak det på riktigt hajar jag inte.
Har eller har haft en hel del ältare i min närhet under årens gång och det jag uppmärksammat är att dom här människorna skulle må bra mkt bättre om dom bara släppte vissa saker, man behöver inte veta, känna till, eller hålla andra ansvariga för allt som händer i ens liv.
Man kan faktiskt bara släppa taget och låta det vara....utan att få svar eller att veta......läskigt va?! ;)

Jag är mer en sån människa som ser tillbaka på konflikter, avslut, val mm i mitt liv som avslutade, och för det mesta försöker jag se det glada i det som varit istället för att älta i det som var dåligt där och då, ibland känner jag sorg och saknad och ibland förståelse.
Jag är verkligen ingen perfekt människa, men jag tror att skulle jag älta i allt gammalt så skulle jag bli en mycket bitter och arg gammal kvinna.......och det finns det alldeles för många av, eller hur?

Tjing, tjing!!

Stadsbyggnads kontoret kräver orimliga ej genomförbara ändringar i lokalen.
Det innebär att jag inom kort kommer vara arbetslös, eller jag tycker vi kallar det tillgänglig på arbetsmarknaden igen.
Jag har känt stress inför det här länge, orolig och rädd.
Men har också försökt tänka att det är en möjlighet/chans till att göra någonting nytt.
Har redan lobbat och ringt runt lite och lagt ut krokar.
Vikarie jobb får jag på studds så arbetslös kommer jag förmodligen inte ens hinna bli.
Men de jobben jag vill ha och kommer söka ligger lite längre fram, förutom ett som jag i princip blivit halvt erbjuden redan :)))
Nu när jag märker att det kommer ordna sig snabbt för mig med jobb, sysselsättning och lön så känns det mer som att;
När en dörr stängs öppnas en annan, och kanske kommer det bakom den nya dörren att vara så mycket bättre och roligare :)
Jag har så mkt egna idéer på verksamheter jag kan starta, så mycket idéer om saker jag kan göra och så mycket driv så jag vet att det kommer gå bra det här.
Och ingenting är väll omöjligt, eller hur!? :)

Tidig morgon, klockan ringde fem, jag satt på en något försenad buss redan kl sex, nu steker jag pannkisar och klockan är inte ens åtta....
Ger mig en klapp på axeln, bra jobbat Jag!!!
Undrar dock om jag kommer slå något slags rekord i att "somna framför tvn tidigt" ikväll ;)
Lovar familjen att göra mitt allra bästa för att hålla mig vaken....

Trevlig fredag alles

Kan inte ta åt mig äran för denna text, men den är spot on, den beskriver ADHD på ett klockrent sätt så som det är, för min dotter, för min bästis och för mig.....till alla er i vår närhet......varsågoda;

Jag är precis som du men ändå alldeles olik.

Jag känner samma känslor, upplever samma saker. Bara lite mer. När jag är glad är jag överlycklig. När jag är arg är jag förbannad. När jag är ledsen är jag förtvivlad. När någon sårar mig känns det som om hela världen går under. När jag får en kram blir allt genast bra igen hur illa det än var alldeles nyss.

Ibland tar jag allt personligt. Allting som händer känns riktat mot mig. Och eftersom jag saknar en ventil i min hjärna så måste allting komma ut på annat sätt, oftast genom munnen. Jag kanske låter ilsken. Du kanske tycker att jag överdriver. Men eftersom jag saknar den där ventilen som du har, så blir saker som sker väldigt stora för mig. Jag får ingen chans att sortera upp tankarna och rensa bort det dåliga. Det som inte är realistiskt.

Jag är ingen dålig lyssnare men ibland har jag svårt att koncentrera mig. Droppandet från kranen, en bil som kör förbi, ett par på en bänk; allting som du med hjälp av din ventil kan sålla bort stannar kvar i huvudet hos mig. Jag ser dina läppar röra sig men ibland, jag är ledsen, så klarar jag inte av att höra vad du säger trots att jag verkligen försöker. Jag gör det inte för att nonchalera dig utan för att det finns så mycket annat att lyssna på. Och är vi i ett helt tyst rum så lyssnar jag istället på tystnaden som blandas med tankarna i mitt huvud. För där, där är det aldrig tyst.

Ibland blir du trött på mig för att jag har frågat dig om en sak och sedan nästan genast ställer samma fråga igen.
Nej, jag är inte dum i huvudet, trög eller korkad. Det är bara så att svaret du gett mig försvunnit bland alla andra tankar i mitt huvud. Så då behöver jag fråga igen. Och kanske en gång till för att det ska fastna ordentligt. För att jag ska komma ihåg.

Att ligga i soffan en hel kväll och titta på film fungerar sällan för mig. Efter en stund börjar det krypa i kroppen, jag tappar min koncentration och tittar på allt annat förutom det som händer på tv-skärmen. Då är det min kropp som talar om att jag behöver lite omväxling. Mitt tålamod har tagit slut hur bra jag än tyckte att filmen var. Ge min övertrötta hjärna en paus tio minuter så kan vi fortsätta sen. Min skalle har inte samma förmåga att bearbeta intryck som din och tröttnar fort.

Blir du tokig på mitt eviga fipplande på telefoner, överkastet, kläder och allt annat som jag får mellan fingrarna? Det är bara mitt sätt att göra av med lite energi för att kunna hålla kvar fokus på dig.

Emellanåt känns det kanske som jag inte förstår dig och dina känslor. Men jag förstår så mycket mer än vad jag kan sätta ord på.
För när det är starka känslor i omlopp blir min hjärna styrd av dom och inga ord kan komma över mina läppar. Jag har fullt upp med att hålla ordning på kroppen så att den inte utför oönskade handlingar mot mig själv eller andra.

Slänger jag saker överallt? Kaos är mitt sätt att hålla ordning. Eftersom det är kaos i huvudet på mig jämt så är det då jag känner mig
trygg. Det är då jag känner att jag har kontrollen.

Förvånas du över hur jag kan vara förbannad i ena sekunden och i nästa hur glad som helst? Bli inte det. Mitt humör styrs helt av vilken känsla som får övertaget. Och sådant kan ändras fort. I min hjärna är allt i ständig rörelse. Ibland hinner jag inte med.

Hamnar jag ofta i konflikt med andra? Det är bara för att jag hatar orättvisor och vägrar att se på medan andra människor råkar illa ut.
Att lägga sig i är min specialitet. Jag gör det inte för att vara jobbig utan för att jag saknar den fega spärren som brukar känneteckna människan. Jag saknar ett konsekvenstänk och sätter mig ofta i farliga situationer för att rädda människor jag tycker om eller känner medlidande för.

Du tycker kanske att jag är expert på att skämma ut mig. Du förstår, jag ser inte att vara högljudd, hoppa i vattenpölar eller skratta högt som pinsamt. Jag gör det som faller mig in. Det jag känner för i stunden. Jag har inte tid att fundera på vad andra människor tänker om mig. Det finns så mycket annat som distraherar.

Jag förstår inte instruktioner lika snabbt som du. Ibland kanske någon har förklarat samma sak för mig tio gånger utan att jag fattat ett smack. Sedan kommer någon annan och jag förstår plötsligt på en gång. För mig handlar det nämligen inte om vad du säger utan hur du säger det.

Trött på att jag tappar bort nycklarna varje gång vi ska någonstans för att sedan alltid finna dem i jackfickan när vi kommer hem?
Det är bara att du vänjer dig. Min hjärna är så upptagen av omgivningen att den inte har tid att komma ihåg vart sakerna hamnar. Jag lägger ifrån mig dem utan att tänka på det.

Vi med ADHD/ADD är intensiva. Vi känner mer. Vi hatar mer. Vi sörjer mer. Men vi älskar också mer. För när vi älskar någon så gör vi det inte bara med hjärtat utan med hela kroppen.

När du känner att du inte orkar vara förstående längre ? gå ut. Ta en paus. Ta en paus från oss, för vi kan vara nog så påfrestande. Det händer alltid något när vi är med. Vi är i ständig rörelse. Men vi är inte bara intensiva och hyperaktiva. Vi är också både intelligenta och kreativa. Vi har bara ett annat sätt att tänka på, eftersom vi saknar den där ventilen. Vi har för att överleva skapat vårt egna lilla sätt att vara och agera.

Det måste du låta oss få.

Och ger du oss den chansen, chansen att få vara precis den vi är, låter oss få ta tillvara på allt positivt som vårat handikapp medför så kommer du att se hur mycket vi har att ge dig. Du kommer att förstå. Och vara stolt över att just du får följa med på vår resa och upptäcka världen i vårat perspektiv.

Svisch.......och veckan är snart slut...tiden går fort när man har kul, mysigt och härligt.
I går klarade vi med adhd att tillsammans klara skrothönans matteläxa utan att bryta ihop.....undrar vem som va stoltast ;)

Gillar skjortan, älskar barnet <3

Logistiken är fortfarande det största problemet vi har (om man nu kan kalla det problem)
På fredag sover S hos sin pappa, på lördag skjutsar hennes pappa henne hem och på vägen plockar han upp hennes bästis som skall sova här, samma dag som Jag och T rider och M och N är på crossfit för att sedan hämta upp mig samtidigt som T ska åka in till sin bästis och sova där.....mhmmm.....ni fattar....rörigt som fan faktiskt!!!

Trotsar enorm träningsvärk och tar mig upp till gymmet i dag efter jobbet.....4 veckor kvar till crossfit!!!!

Tjing, tjing!!

När vi flyttade innebar det en förändring för mitt företag.
Samma jag, samma dagisar och samma lokal.
Men eftersom jag nu arbetar enbart från lokalen så ställs det andra krav.
Jag ringde min handläggare och fick till svar att jag skulle fortsätta min verksamhet tills den nya fick ett godkännande, trots att jag flyttade så snabbt.
För 4 veckor sedan ringde samma handläggare till mig och frågade mig varför jag bedrev en verksamhet som inte var godkännd (?)
Trots att det var hon som gett mig mandat att fortsätta utan godkännande (?)
När jag frågade henne svarade hon; jag kan inte komma ihåg allt jag säger (????)
Sedan kom ett mail där det stod vad jag behövde. Med hjälp från M åtgärdades det som behövdes, mailades och skickades även med snigelpost.
Nu ställs nya krav som min handläggare dessutom säger att hon redan ställt (?) fast det e klart, hur ska hon komma ihåg allt hon säger ;)
Tur att jag sparat alla mail, alla lämnade telesvar och dessutom bett M prata med henne vilket innebär att vi två som hört allt svammel hon svamlat.
Häromdagen mailade hon mig följande: Det kan ju vara så att du inte får bedriva din verksamhet i lokalen. Hur förhåller du dig till det?
Vad är meningen med en sån fråga, vad är syftet och vilket svar förväntar hon sig?
Jag skulle vilja fråga henne; nu är det så hör att din chef tycker du gör ett riktigt dåligt jobb så du kanske får sparken, hur förhåller du dig till det?

Jag försöker påminna mig själv varje dag om att det kan vara starten på något nytt, roligt och faktiskt bra.......men ibland faller jag och hopplösheten och paniken kommer över mig.......
I dag är en bra dag, en hoppfull dag, en jävlar anamma dag :)

Tjing, tjing!!

I går provade S och N parkour, och inte helt oväntat fick dom börja i den mer avancerade gruppen (våra apor <3)
T och jag hängde hemma, hon läste högt för mig, jag sov (tacksamt;)
I kväll är det fotboll, crossfit för M och träning för mig.
Resten av veckan ska det knölas in träning, fotboll och ridning.
Det krävs en hel del planering, logistik och ordning för att få tiden att räcka de veckor vi har barnen.
(Undrar hur dom som har barn hela tiden får allt att gå ihop?)
Som tex att alla barn måste packa sina väskor och lägga fram kläder kvällen innan, det hinns inte med på morgonen.
Att frukost bordet dukas innan jag och M går och lägger oss.
Att jag brukar få ca 10 min i badrummet på morgonen för att jag måste hjälpa S med att komma upp, klä sig och masa sig ner till frukosten.
Att vi måste tjata i iaf två av barnen frukosten.
Att jag nästan alltid glömmer mina egna saker för att jg fokuserar på att få med barnens saker, så som mössa, vantar, jacka (?)
PHUST!
Jag önskar såklart att vi fick ha barnen jämt och trots att jag saknar dom oändligt de veckor dom inte är hos oss så känns det lyxigt att ha dagar då man bara kan bry sig om sig själv och ändå veta att barnen har det bra.

Fick en tid hos min nya adhd läkare (i min nya kommun), om två veckor är det dags att diskutera och bestämma mig för om jag ska prova medicin eller inte.
Det lutar åt att jag vill prova, jag kan ju alltid avbryta om jag börjar må dåligt och tänk om det funkar.
Fick göra en massa hälsotester via nätet (tänk vad dom hittar på nu för tiden;) mest tror jag för att utesluta självmordstankar och/eller stark depression, vilket jag inte har.......jag har ju bara adhd..hehehe!

Mhmmmm.....fick precis ett sms, några blir sena för att någon vägrar sätta på sig kläderna...mhmmmm....hur svårt kan det vara??
Men det är ju ett helt annat ämne och det kan vi ta en annan gång...nu, kaffe :)

Tjing, tjing!!

Tröttast i byn måste vara jag (delad plats med min man)
Antingen håller jag på att bli sjuk eller så tränar jag så hårt så jag behöver vila.....
Hur som, senaste 2 veckorna är jag galet trött, förra veckan somnade jag till en stund efter jobbet de dagar jag inte tränade, ingen skillnad denna vecka, i dag sov jag över en timme (?) efter jobbet.
Kul sällskap, liksom!!

Mhmmm...nej nu går ögonen i kors...gonatt!