Efter en frukost värdig en kung, eller i mitt fall drottning :) påbörjade jag och T städning och dukning.
Småpajsarna och M gjorde matsäck och drog ut i skogen.

Nu sitter jag på Marikas och väntar på T som dansar locking idag :)
Sen ska vi hem igen och avsluta städningen.
I kväll får vi finbesök och dessutom är det mellofinal. Vi ska äta tacos,och dricka bubbel och barnen ska leka och äta lördagsgodis :)
Det kommer bli en roligt kväll :)

Om jag skulle sälla min egen diagnos så tror jag att jag har det här:
PFSS
Patellofemoralt smärtsyndrom (PFSS), chondromalacia patellae
i mina knän.
Har fått en remiss till idrottsläkare och till magnetröntgen, det går liksom inte längre. Vissa dagar kan jag knappt gå.
Vilket betyder minimalt med träning, vilket gör mig komplett galen, inte riktigt min grej att ligga på latsidan, jag är en aktiv person och hatar när min kropp gränsar mig, just nu vill jag bara ligga i sängen i fosterställning och gråta!!!!!
Blä!!!

Ät inte för mycket kolhydrater, salt och fett gör dig sjuk, kött ger cancer och socker är livsfarligt!! Va fan ska man äta liksom!?
Skrämsel propagandan är enorm och vi rättar alla oss in i ledet.
Äter kolhydrater och får ångest, äter socker och bygger på ångesten. Och allt sker i smyg, allt för att framstå som så duktiga och nyttiga som möjligt. Allt bör intas med måtta och varje människa borde äta det som dom mår bra av och skita i vad media presenterar för dagen.
Idealet och målet är inte längre att vara stark och frisk utan smal, till vilket jävla pris som helst, sen att kroppen ser ut som skit på insidan det verkar gemene man skita i, bara man är SMAL. Precis som att det vore viktigt?!
Jag är så jävla trött på att höra alla omkring mig som jagar lyckan i sitt yttre, olyckliga, osäkra människor, bara man är smal skit samma hur man mår på insidan. Det yttre har blivit viktigare än det inre.

Vart är vi på väg?

Min lillsnorpa och jag var hos hennes läkare i morse.
Vi bestämde att det bästa är om hon börjar med medicinen igen, iaf på vardagarna, helgerna kan hon stå över, om det inte blir för jobbigt för henne.
Hon har varit utan medicin i snart två veckor och hennes utbrott har ökat i både kraft och antal gånger per dygn.
Varje motgång är en ansträngning och tar upp till 40 minuter att ta sig igenom, 40 minuter av gråt, skrik och självskadebeteende.
Varje ändring av rutin eller spontanitet tar alldeles mycket kraft av både henne och familjen, mest av henne.
Det känns inget kul att ge sitt barn ett preparat som är narkotikaklassat, men när man ser och förstår vad alternativet är, när ens barn börjar utrycka att hon känner sig dålig, värdelös och att ingen tycker om henne, när hon har kraftiga vredesutbrott där hon vill skada sig själv, när hon skriker åt oss alla i familjen och blir rosenrasande och elak för att i nästa stund få jätte mycket ångest och dåligt samvete.
Då är medicin ett måste.
Mitt hjärta svämmar över av kärlek och omtanke över mitt lilla barn och det känns mer än tungt att veta att hennes liv kommer bli lite svårare och jobbigare än för andra barn.
Min fina fina dotter <3

Min lillfisa gick efter mkt om och men till skolan i sällskap med kompisen i morse, en rörig morgon mao, 20 minuter senare kom hon hem, gråtandes, rädd, blöt och ynklig.
Hon hade blivit jagad, puttad i en vattenpöl och sen jagad ut från skolgården av en jävla skit unge som inte kan låta henne vara ifred!!!!!
Mitt barn är verkligen ingen ängel eller oskyldig på något sätt, hon gör tokigheter tro mig, MEN hon ska fan inte behöva vara rädd på skolan för en kille som är både större, äldre och starkare än henne. Man kan ju undra hur den ungen kommer bli när han blir äldre om han redan nu ger sig på svagare och yngre barn, för det e ju inte bara mitt barn han är på. Dessutom verkar han ju komma undan med det, det curlas tom i skolan....fy fan!!!!
Hur svårt så det vara liksom, ta ungen och punktmarkera honom, låt honom stå hos en vuxen på rasten om han inte kan uppföra sig mot de andra barnen, är jul inte helt kul att stå där och titta när de andra barnen leker och spelar fotboll. Så har jag gjort och hade gjort, det brukar liksom ge sig då. Istället låter skolan ungen hållas och hans offer straffas genom att bli beordrade att hålla sig i närheten och inte vara där han är.....WTF!!!!!!!?????
Men jag ska ge skolan en chans att hantera situationen, EN!!!
Sen ska JAG hantera situationen på mitt sätt...!!!!!!

Tränade i går, i dag har jag inte ont någonstans.....jiiiipppiii!!
Första gången det händer på länge, håll tummarna nu att jag slipper någon skada!
I dag ska jag vila kroppen, sen ska jag träna igen på torsdag och lördag och på söndag är det dans.
Är lite nervös för att knät ska krångla på söndag, med allt snurrande i koreografin, men jag får ta det lugnt helt enkelt :)
Föresten så har vi fått veta temat för "showen" som vi avslutar denna termin med. Alla klasser framför en koreografi och alla utgår i från ett tema. Temat blev; Harry Potter.
Gissa vilka som kommer få vara häxor!? ;)

Känns som att min kropp håller på att förfalla. I natt vaknade jag av smärta, i foten, kändes som att jag hade stukat den....ehhh...i sömnen?????
Kunde knappt gå i morse, men ju mer jag har gått på foten ju bättre har den blivit, va fan va det liksom!!!??
Har hänt någon gång förut, skumt!!!!
I går kväll hade jag jätte ont i ryggen, igen, wtf
Efter lunch fick jag ont i knät igen och i huvet......börjar kroppen säga upp sig eller...fattar ingenting!!!!
Irriterande som fan är det iaf :(

Förutom alla krämpor så var det en bra start på dagen att vara ute i ngr timmar. Ingen sol men ljumma vindat och fågelkvitter gjorde att det kändes som våren var på väg :)
Känns också som allt annat ordnar upp sig, i alla fall det som är värt att lägga energi och fokus på...skönt!!!

Sen finns det saker som inte ordnar upp sig, saker som att min svärmor är sjuk, så sjuk så hon måste operera bort sin enda njure och få dialys resten av livet, tycker så synd om henne, hon är en sån fin och god människa, ibland känns livet orättvist.
Hoppas dialysen kommer funka bra och smidigt.
Och om det här gör mig orolig, gissa då hur orolig M är, stackarn <3
I morgon ska han följa med henne till dialysläkaren och ta ledigt resten av dagen, skönt för dom att vara tillsammans och prata om det som känns jobbigt och tungt.

En annan sak som inte heller är helt okomplicerad är min lilla tjej medicinering. Först gick hon på en adhd medicin och fick lite biverkningar av den, så vi böt medicin och valde en "mildare" form som funkade första veckan, andra veckan så där och tredje och förra veckan blev hon deprimerad :(
Ingen 8 åring ska ju behöva känna sig deprimerad.
Vi avslutade medicineringen i lördags. På torsdag ska vi träffa hennes läkare och då måste vi komma fram till ett bra sätt för lillfisan. Hon har väldigt svårt att klara skolan utan medicin men behöver den inte på em eller på helgen.
Svårt! Önskade hon slapp sin adhd, livet skulle bli så mkt enklare då, (även om adhd kan ses som en tillgång, så är den inte det för henne, inte just nu iaf).

En tredje sak är min älskade mormor och morfars situation. Morfar är dement och märker knappt av att man är där, han är liksom i sin egna lilla värld och pratar inte så mycket, han svarar dessutom knappt på tilltal längre.. Mormor är orolig och ängslig, och väldigt glömsk, förmodligen också dement och är stundtals väldigt arg och ledsen på morfar för att han inte svarar och pratar med henne.
Dom klarar sig inte själva längre och ska få komma in på ett hem, men det tar sån JÄVLA tid. Önskar så att dom ska få komma någonstans där mormor slipper vara orolig och ängslig och få umgås och prata med någon som faktiskt svarar henne.
Där morfar kan sitta och titta ut genom fönstret och le utan att mormor skriker på honom.
Det är tungt att se sina "föräldrar" bli gammla, dom är så smala och tunna. Mormor är ju fortfarande densamma förutom att hon är glömsk och hör dåligt, hon är fortfarande med, känner igen en och så. Morfar är någon annanstans, hans ögon känns ihåliga och saknar glöden han alltid haft i dom, han är en spillra av sitt gamla jag. Och det gör ont i hjärtat och varje gång jag åker därifrån känner jag mig ledsen.
Men så är livet, alla hamnar vi där till slut, och även om det känns sorglig så är jag glad för att han verkar lyckligt ovetandes, han verkar nöjd och det är huvudsaken, eller hur!

Barnvecka och slut på sportlov, vilket innebär, fotboll, dans och fotboll igen.
Min ridlektion på lördag är inställd men dansen på söndag är inte, men ändå lugnt för mig iaf.
På lördag får vi gäster, så fredagen blir lugn med fredagsmys bara vi :)
En spikad vecka som ni märker, men va fan, det ska kännas att man lever ;)

Hur ser din vecka ut?